Trä­ning

Redan från antiken vet man att blinda färdades med hundar som ledsagare. Det är lätt att föreställa sig till vilken stor hjälp hunden varit för den blinde under långa färder. Hunden såg till att man följde färdvägen, den kunde söka sig fram till människoboningarnas dörrar och den gav trygghet och sällskap. I litteraturen berättas om många berömda ledarhundar under 1700- och 1800-talen. Hundarna tränades till ledarhundar i de blindas sällskap och fick sin utbildning av dem. Ledarhundsutbildningen består av träning i stad, på landsbygd och av lydnadsträning.

Dagens samhällsplanering och den växande trafiken ställer allt strängare krav på bruket av ledarhund. Förflyttningsmiljöerna på tätorter är orediga och blinda har det numera inte lätt att där på egen hand träna sin ledarhund. Landmärken som t.ex. trottoarernas kantstenar saknas ofta och då är det svårt för ledarhundsföraren att veta var skyddsvägen börjar. Ledarhundarnas utbildning måste allt mer vara skräddarsydd för den miljö de skall arbeta i.

Metodiken i utbildningen av ledarhundar har inte förändrats så värst mycket under tidens gång. Utbildningen är mycket grundlig och avancerar långsamt. Instruktören måste beakta att hunden kommer att användas av en person som kanske aldrig förut haft med hundar att skaffa. Ledarhundens uppgift är att underlätta för den synskadade att förflytta sig från en plats till en annan. Hunden skall hålla den person den ledsagar på färdrutten, gå runt hinder, stanna vid övergångsställen och genom att stanna eller sakta farten markera sådana hinder och ojämnheter hos underlaget, vilka ledarhundsparet inte kan gå runt. Ledarhunden kan på kommando också söka upp t.ex. en trappa, ett övergångsställe eller en busshållplats.

Ledarhundskolans utbildning i samarbete omfattar förkurser, samträningskurser, samträning utgående från förarnas egna hem och ledarhundarnas kompletterande utbildning.

Hundföraren har att tillryggalägga åtskilliga kilometrar tillsammans med sin ledarhund, innan samarbetet blir smidigt. Ett lyckat samarbete är beroende av faktorer i hundkopplets bägge ändar. Det sägs att ett fungerande samarbete förutsätter att man har en bra hund, att föraren är bra och att utbildningen är gedigen. En ny ledarhundsförare kan få uppleva många besvärligheter och att lära sig använda en ledarhund kan för den synskadade ibland te sig oskälligt svårt. Men samarbetet utvecklas genom träning. Ledarhundsparet går ibland vilse, men hunden hittar ändå alltid förr eller senare hem igen. Och nog är det ju trevligare att gå vilse i sällskap med sin hund än ensam med sin käpp.

Det första året åtgår till att lära sig använda sin hund och småningom blir förflyttningen allt säkrare. Ju mer man använder sin ledarhund desto mer felfritt blir samarbetet mellan hunden och föraren.